Ibland händer det som man inte kunnat drömma eller fantisera om.
Livets underbara överraskningar. Stort eller smått.
Kan vara ett oväntat varmt leende från en kollega man krockar med här i korridoren här på GUC t ex. :-). Eller, som på semestern i Namibia i somras, när två ursöta leopardungar brottades med varandra i diket till vänster om bilen, sprang över vägen rakt framför oss och in i en kohage på andra sidan vägen.
En fantastisk och unik händelse för oss! (Men inte för korna, som förstås blev vettskrämda och faktiskt stegrade sig à la häst!)
Jag ville såklart fotografera detta härligt oväntade och rev efter kameran i väskan på golvet i bilen. Men tillfället var passerat.
"Spara sällsynta minnen inuti istället" tänkte jag då, liksom ofta.
När man är en sån som jag är, en sån som älskar dokumentera med kameran, blir det lätt så att man glömmer SE istället. Glömmer vara i upplevelsen, och så passerar den istället. Och så står man kanske där istället efteråt, med ett vackert kort i sin hand, men helt utan minnesbild.
Då VAR det ju ingen upplevelse, utan bara ett fototillfälle som passerade.
Nej - jag vill vara mitt i livet och känna det.
Jag samlar minnen, positiva minnen, inuti. Plockar fram och njuter, låter mig stärkas när det behövs. Så mycket bättre än att se med kameran!
Särskilt väl försöker jag bevara de där "små" händelserna i minnet, t ex leendet från kollegan som värmde så väldigt mycket den där motiga dagen. Det är sånt som ger glädje på djupet och som man kan behöva minnas allt som ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar